Alice

De där kvällarna...

Jag sätter mig ner på toalettlocket, drar upp benen så att jag sitter skräddare. Blicken faller ner mot benen och vandrar längst linjerna på adidasbyxorna och stannar på det tryckta numret ”22”. Byxorna som jag fått för att träna i har jag inte tränat i på länge. De har blivit utbytta mot andra byxor som är mer passande för gym- och gruppträningar. Nu är de bara mjukisbyxor. Det var länge sen nu, länge sen jag tillhörde laget. Tiderna där man hade de där vännerna som man träffade flera gånger i veckan för att göra det man gillade allra mest. De man kanske inte skulle hänga med i vanliga fall men som man blev vän med just för att man var lika passionerade över samma sport. De man sörjde med vid förluster och de man firade med vid vinster. De där tjejerna man peppade vid både motgångar och medgångar. Det var länge sen nu.

 

Jag tar ett djupt andetag. Ser upp mot handfatet. Det är bara några centimeter ifrån mig i det lilla badrummet. Jag ser på den rosa el-tandborsten, tänker att det var på tiden att jag köpte de där nya borsthuvudena. Jag reser mig upp, tar tag i tandkrämstuben och skruvar av korken. Ser på klockan, den visar 00:06. Jag undrar vad mina vänner gör nu. Jag vet att vissa är ute och dansar på nationsklubb, det har jag sett på deras MyStorys på Snapchat, men det är ju ändå fredag så det är inte så konstigt. Men de andra? Hade jag inte fått en video på att någon var på någon fest? Tandkrämen glider smidigt ut ur tuben när jag pressar den och lägger sig fint på tandborsten. Jag för den mot munnen och trycker igång den. Jag hatar verkligen ljudet som skapas när man borstar tänderna, speciellt det från när andra borstar med manuella tandborstar. Det går en rusning av obehag genom kroppen.

 

Jag tänker på kvällen. Fredagen har nu övergått till lördag. Egentligen är fredagskvällar som vilken annan kväll som helst, förutom att man är ledig dagen därpå och dagen efter det. Det är det som gör den så speciell! Den där ledigheten som sträcker sig i två dagar. För personer med vanliga arbetsveckor är denna dag helig. Något speciellt! Sociala medier bombas med bilder på drinkar, personer som har AW och middagar prydligt upplagda med vinglas vid sidan om och någon vän taggad i bilden. Gärna ska det vara någon text till som indikerar på att det just är fredag och gärna en emoji troligtvis föreställande den dansande kvinnan med röd klänning eller ett hjärta. Allt för att visa att just denna dag betyder lite mer än andra dagar. Tandborsten brummar till, det är dags att spotta. Jag sköljer bort tandkrämen som hamnat i handfatet, ställer tillbaka tandborsten och sträcker handen mot strömbrytaren och släcker lampan och går mot sängen. Ännu en dag lider mot sitt slut. Jag river ner prydnadskuddarna från sängen, fem stycken är dom. De ger ifrån sig ett dovt duns när de landar på mattan. Överkastet får göra dem sällskap. Känslan av ensamhet som länge legat gömd under kvällen bakom fokus på middag, bakning och filmen Fantastic Beasts and Where to Find Them börjar göra sig allt tydligare. Det hugger till i bröstet och jag tar ett djupt andetag, tänker att det är som vilken annan kväll som helst. Jag vet inte hur många som sagt att ”gud så skönt med egentid” den senaste tiden. Egentid… Tid som spenderas med sig själv. Då man ska hämta andan och ta satts inför andra, sociala, sammanhang. Problemet för oss som bor själva är att vi nästan alltid har egentid. Vi behöver liksom inte planera in det. För den finns alltid där.

 

Jag kliver upp i sängen och viker undan det vita täcket och lägger mig under det. Det är lite kyligt. Någon går med klackar i trapphuset och jag hör varje steg personen tar, det blir tyst efter fyra steg. Inget annat ljud följer efter stegen, inget ljud av en dörr som öppnas eller ringklocka som plingar. Bara tystnad. Jag vänder mig om och lägger mig på vänster sida, det är den sidan jag gillar mest att sova på, och blundar. Fötterna är fortfarande lite kalla så jag drar upp benen så att låren möter magen och kramar om dem. Jag känner hur ögonlocken blir tyngre och tyngre, även fast jag redan blundar. Jag välkomnar sömnen, det är den som tar mig bort från fredagskvällen, ensamheten och tar mig till en mer behaglig tomhet. Ljuden runtomkring försvinner, tankarna blir allt mer luddiga och jag somnar. Äntligen slipper jag fredagskvällen.  

Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress